Scenkläder

Vi har samlats i aulan. Alla är förväntansfulla. Någon släcker lampan och det blir mörkt bland föräldrar och syskon. En strålkastare på scenen och konferencieren kommer in. Applåder. Presentationen tar vid och nu är det dags för dansarna. Vad duktiga de är. De har verkligen utvecklats sedan i våras. Men vad är det som de har på sig? Lite avklätt kanske. Publik som oroligt skruvar på sig. Dansare som oroligt skruvar på sig. Det här kanske inte var så bra…

Generellt sett är kvinnor mer avklädda och visar mer hud än män i till exempel reklam, men också i musikvideos och i dans- teater- eller operaverk. Inte sällan har kvinnor som dansar, tunnare och mindre kläder än de manliga kollegorna. På grund av normen och vad vi är ”vana” att se betyder inte heller en avklädd kvinnokropp alltid samma sak som en avklädd manskropp. Vår blick har tagit del av så många upprepningar av avklädda kvinnokroppar att vi kanske nästan tror att kvinnor måste skildras på ett särskilt vis.

Tyvärr händer det också ofta att tjejer blir satta i rollen som objekt. Vi som publik eller mottagare har därmed fått vänja oss vid att se unga flickor som åtråvärda sexuella objekt i till exempel reklam och på olika scener. Det här är inte bara problematiskt ur ett jämställdhetsperspektiv. Ur ett barnperspektiv strider det mot idén om att barn är autonoma, självständiga individer, som ska skyddas från till exempel exploatering. Genom den här typen av bilder uppfostras barn till mönster som är begränsande. De lär sig att deras värde hänger samman med hur de ser ut och hur de uppfattas vara och blir tidigt objekt för någon annans blick.

På kulturskolan är scenkläder ett konstnärligt område som ibland kan glömmas bort. Kanske för att det inte så ofta är någon som har scenkläder och kostym som sin specialkompetens. Ibland används uppdelningar mellan killar och tjejer på scenen och i val av scenkläder. Det kan göra att vissa stereotypa föreställningar om kön visas upp på scenen, utan att det var syftet eller meningen. Det kan leda till att vissa barn hamnar i dilemman, de kanske hellre skulle ha på sig ”det andra könets” kläder och känna sig mer hemma i det. Om man vill ha olika grupper på scen och särskilja dem genom scenkläderna så går det att hitta attribut eller kläder som inte är könsbundna. Som pedagoger har vi också ett ansvar att hjälpa våra elever att förstå att kläder som känns bekväma i vårt trygga rum med våra kompisar, kan kännas helt annorlunda på en scen med publik vi inte känner.

Förslag!

  • Ge tid för att tänka kring scenkläder, hur de ska se ut och vad de ska förmedla.
  • Gör medvetna val när du grupperar eleverna på scenen. Markera gärna olika grupper på scenen med attribut som inte är könsbundna.
  • Om kostymen ska vara mer avancerad, bör utformningen, idéerna och själva framtagandet ske tillsammans under lektionstid så att ingen ensam behöver köpa dyra tyger, sy eller köpa nya kläder för att kunna vara med på en uppvisning.

Hur gör vi?

Fundera tillsammans...

  • Används kostym och kläder på scenen för att göra skillnad på tjejer och killar? Och om så är fallet, varför då? 
  • Var går gränsen för avklätt/påklätt? Vem avgör det? Är gränsen olika beroende av kön?
  • Hur skapar vi intressanta scenkläder med små medel, vilka är våra bästa tips?
  • Hur tänker vi kring de olika rollernas scenkläder? Konferencier, orkester, scenarbetare och pedagoger?

Workshop

Här hittar du en workshop kring kapitlet Scenkläder...