Jiddisch, ett minoritetsspråk i Sverige ייִדיש, אַ מינדערהייט־שפּראַך אין שוועדן
Jiddisch är ett germanskt språk, som föddes för omkring 1 000 år sedan i det som idag är södra Tyskland. Judarna där talade Mittelhochdeutsch men hade även med sig en hebreisk-arameisk ordskatt.
När judarna senare under medeltiden fördrevs från Tyskland och fann sin fristad i Polen tillkom slaviska ord och jiddisch blev de ashkenaziska (de med ”tyskt” ursprung, i motsats till de sefardiska, ”spanska”) judarnas språk. Det är denna form av jiddisch vi känner och består av ungefär 70 % gammal tyska, 15 % hebreiska-arameiska och 15 % slaviska, främst polska ord. Det skrivs med hebreiska bokstäver från höger till vänster men är inte alls detsamma som bibel- hebreiska eller modern hebreiska. Trots vissa gemensamma ord är språket inte begripligt för israeler.
1939 var jiddisch det tredje största germanska språket med 11-13 miljoner talare. Av historiska skäl var dess utbredningsområde enormt och sträckte sig från Baltikum till Svarta havet. Sedan Ryssland i slutet av 1700-talet införlivat Polen i sitt välde bestämde tsaren att judarna bara fick bo inom det begränsade så kallade Bosättningsområdet, som idag motsvaras av de baltiska staterna, Vitryssland, Polen och västra Ukraina. Det är detta territorium man ibland nostalgiskt kallar Jiddischland. Språket hade sin blomstringstid i Polen men även i USA under mellankrigstiden med en omfattande bok- och tidningsutgivning, teater- och filmproduktion och ett stort antal politiska partier samt även ett skolväsen med jiddisch som undervisningsspråk.
Idag finns det kanske 1-2 miljoner jiddischtalare, i Sverige troligen 500-1 000, som med en bred definition förstår språket. Färre talar det och endast ett fåtal läser och skriver på vad de själva kallar mame loshn, ”modersmålet”. Jiddisch betyder på det språket ”judisk”. Loshn koydesh däremot betyder ”det heliga språket”, det vill säga hebreiska. Därför talar fromma judar jiddisch och inte hebreiska till vardags.
De flesta jiddischtalarna bor i USA, dit fler än två miljoner judar utvandrade från det ryska imperiet under perioden 1880-1914. New York är ännu idag ett kulturellt jiddischcentrum. Även i Sydamerika och i Sydafrika frodades en gång den ashkenaziska kulturen. Före och efter staten Israels bildande 1948 rådde en bitter språkstrid där mellan jiddisch och hebreiska. Idag är frågan okontroversiell och hebreiskan är det officiella språket.
Som på tyska har substantiv kön: der man, di froy, dos kind och grammatiken är präglad av den tyska men har även slaviska inslag som ikh vash zikh, ordagrant jag tvättar sig. Ett annat exempel på slavismer är de mycket vanliga diminutiv- eller smeknamnsformerna: Mamma kan vara mame, mamele, mameniu eller mameshi. Namnet Björn på jiddisch är Ber men kan ha formen Berl (lille Björn) eller ännu intimare och kärare Berele. Hant, fus, finger, nogel, hor, bruder, shvester, zun, tokhter, tate och mame är ord som betecknar kroppsdelar eller familjemedlemmar och kan kännas igen av en svensktalande. Men det blir värre med ponem (hebreiska ansikte) eller pleytse (polska rygg) och inte det germanska rukn.
Sedan 2000 är jiddisch ett av de fem minoritetsspråken i Sverige. Det finns inte många spår av jiddisch i svenskan, men ett är intressant: över det flätade vallmofröbeströdda vita Challe-brödet läser man vid sabbatsmåltiden en välsignelse, hebreiska brakha/brakhot. På jiddisch säger man brokhe/brokhes, vilket i vissa dialekter uttalades barkhes, som i sin tur blev vår svenska barkis.
Klezmer är egentligen instrumentell bröllopsmusik och inte något som sjungs på jiddisch. Men den musikformen, precis som Spelman på taket, nobelpriset till Isaac Bashevis Singer och jiddischuttryck i amerikanska filmer, har bidragit till ett nytt intresse för jiddisch och ashkenazisk kultur.