I den klassiska cirkusen (även kallad tältcirkus eller traditionell cirkus) kan vi, liksom inom baletten eller den klassiska musiken, ofta möta element som hört till konstformen sedan långt tillbaka – såsom estetiska uttryck, kostym, orkestersättningar och i cirkusens fall även hästar och andra djur.
Under 70-talet slog nycirkusen igenom – den kan också kallas samtida cirkus eller Cirque Nouveau. I nycirkusens spår har fler stilar och genrer etablerats och man talar i dag om cirkus som samtida scenkonst, neoklassisk cirkus, performance, installationer och konstcirkus.
Kvar i dag finns även olika former av gatuartisteri och varietéföreställningar. Många i traditionell form och med utvecklingar av tekniker och akter som funnits sedan långt tillbaka, och andra i nya utvecklade koncept och former som gjorts möjliga i modern tid.
Vi möter också den mer kommersiella cirkusen på event och i olika typer av shower där cirkuskonster används mer som en effekt.
Cirkusen talar ofta direkt till våra empatiska känslosystem. Vi kan känna nervositeten hos en lindansös som precis ska kliva ut på den tunna tunna linan där högt upp i luften, vi förstår tilliten mellan två parakrobater som måste fånga och bära varandra i exakt rätt ögonblick. Cirkus behöver inte ord. Den behöver inte någon handling att begripa. Ändå kan cirkus berätta och förmedla enorma känslor och historier till stor som liten – över hela världen.