Förloppet vid UMS
Patienterna har levt olika länge med en hög stressbelastning innan de söker hjälp. Därför varierar symptombilden kraftigt, vilket också påverkar behovet av behandlingsinsatser och sjukskrivningens längd.
Den fysiologiska stressreaktionen innebär en mobilisering av fysiska och psykiska resurser för att hantera krav och påfrestningar. För att vi ska ha en balanserad energinivå behöver de krav som ställs på oss i vardagen vara i balans med de resurser vi har. Man klarar att förbruka mycket energi under en begränsad period, om man får en period av återhämtning efteråt, dvs man går ner till balanserad energinivå (se figur). Så en kortvarig stressreaktion vid en tillfällig belastning leder inte till utmattningssyndrom. Men för vissa som lever under hög stressbelastning över en länge tid blir återhämtningsperioderna allt kortare (man sover sämre, får mindre tid till fysisk aktivitet). Till slut lever man med ”gasen på” mest hela tiden. Man har inte längre några marginaler vid en akut ytterligare belastning, utan riskerar att i en sådan situation utveckla utmattningssyndrom.
Förloppets faser
Uppvarvning
Insjuknandet i utmattningssyndrom föregås alltid av en period på mer än sex månader, då patienten levt under hög stressbelastning. Under denna period har patientens egna eller omgivningens krav varit större än vad som varit hanterbart. Tid för återhämtning har varit allt för begränsad. Systemet har gått på högvarv och patienten har varvat upp allt mer. För att upprätthålla nödvändig funktionsnivå har anspänningen ökat, vilket krävt extra energi och hen har hamnat i en negativ spiral.
Akut insjuknande
Vid svårare fall sker insjuknandet inte sällan plötsligt med ett mentalt och fysiskt sammanbrott. Patienten förlorar all energi. Hos vissa uppstår kaos/overklighetskänsla, handlingsförlamning, irrationellt beteende, ångest eller avskärmning. Vid lättare former rör det sig mer om succesivt tilltagande trötthet, labilitet och kognitiva symtom som slutligen gör det svårt att klara arbete. Sömnstörningar och diverse kroppsliga symtom är vanliga och kan ha föregått insjuknandet under en längre tid.
Påverkan på kognitiva funktioner är hos många påtagliga. Det är framförallt exekutiva funktioner (exempelvis planering och problemlösning) och komplex uppmärksamhet som är påverkat. Det är särskilt viktigt att ta dessa svårigheter i beaktande vid val av rehabilitering och behov av sjukskrivning.
Återhämtningsfasen
När den initiala fasen, som i svårare fall kan pågå under flera veckor, är över, är patienten fortfarande utmattad. Många symtom förvärras snarare än förbättras under den första sjukskrivningsperioden. De kognitiva svårigheterna blir ofta mer påtagliga när den värsta tröttheten försvunnit. Det kan till och med i svårare fall vara svårt att få ihop dagliga funktioner. Symtom såsom nedstämdhet och ångest är vanliga, dödstankar kan finnas. Det är förstås angeläget att behandla eventuell samsjuklighet. Svårighetsgraden av symtomen varierar stort varför det varierar vilka behandlingsinsatser som blir nödvändiga. I detta skede saknar många patienter helt arbetsförmåga. Tillståndet växlar upp och ner under månader, ibland längre. Vid minsta krav varvar systemet upp i full omfattning. De kroppsliga och mentala symtomen klingar så småningom av och patienten återfår sin förmåga till aktivitet och kan emotionellt förbereda sig inför återgång till arbetet, även om de kognitiva symtomen ibland kvarstår under lång tid.