Deltagarnas upplevelser
Naturen är en återhämtande miljö och kan ge stöd i rehabiliteringen för patienter med stressrelaterad psykisk ohälsa. Men vad är det egentligen som gör denna rehabiliteringsmodell verksam?
Titel
How do participants in nature-based therapy experience and evaluate their rehabilitation?
Författare
Eva Sahlin, Institutet för stressmedicin Göteborg, Vega Matuszczyk J, Högskolan Väst, Gunnar Ahlborg Jr, Institutet för stressmedicin Göteborg och Patrik Grahn, SLU.
Bakgrund
Under första decenniet av 2000-talet har det skett en ökning av så kallad grön rehabilitering (GR), främst riktade till individer med utmattningssyndrom/stressrelaterad psykisk ohälsa. Denna typ av transdisciplinär rehabilitering innehåller dels traditionella metoder för denna patientgrupp såsom sjukgymnastiska aktiviteter, arbetsterapeutiska metoder och terapeutiska samtal, men också aktiviteter och vistelse i natur och trädgård.
Man stöder sig på svensk och internationell forskning som har visas att kontakt med naturen kan ha en gynnsam påverkan på hälsa, stress och kognitiv förmåga. Utvärderingar av GR visar på goda hälsoeffekter och minskad sjukskrivning/ökad sysselsättning, men det saknas en djupare förståelse av vad som är verksamt i denna rehabiliteringsmodell.
Syfte
Att öka kunskapen om effektiva rehabiliteringsprogram för individer med stressrelaterad psykisk ohälsa genom att undersöka hur deltagare i en GR upplever, beskriver och värderar sin rehabilitering.
Metod
Semistrukturerade djupintervjuer gjordes med 8 kvinnor och 3 män under deras avslutande tid i GR. Intervjuerna analyserades med Interpretative Phenomenological Analysis (IPA).
Resultat
Tre huvudteman framkom:
1) Att vara i rätt eller fel fas som var av stor betydelse för rehabiliteringsutfallet. Att få tid för vila under en första återhämtningsperiod i hemmet var viktigt.
2) Att uppleva existentiella dimensioner. I möte med naturen startade existentiella reflektioner som påverkade deltagarnas självbild och synen på sin livssituation. Upplevda paralleller mellan naturens processer och det egna livet gav tröst och en stark positiv känsla att ingå i ett större sammanhang som man inte kunde/behövde påverka utan fick hämta kraft och vila i.
3) Att ändra dysfunktionella mönster. I aktiviteter i natur och trädgård tränande man sig att vara i nuet, att inte skynda på eller forcera skeenden. Andnings- och avspänningstekniker som ingick regelbundet i programmet kunde användas utanför GR i situationer där oro, stress och ångest störde individen. Detta gav en känsla av att ha kontroll.
De andra deltagarna i gruppen upplevdes som ett stöd genom att man upplevde att man inte var ensam med sin sjukdom. Att se deltagare som var i olika skeden av rehabiliteringen och som hade kommit längre i sin återhämtning gav en känsla av hopp för egen återhämtning, Rehabiliteringsteamets stöd och uppmuntran att lyssna till de egna behoven och till kroppens signaler gav en starkare känsla av deltagarens egenvärde, rätten att säga nej och att sätta gränser.
Slutsatser
En första tid i lugn och ro i hemmet för att vila är viktig innan man startar i rehabiliteringen. Existentiella reflektioner är viktiga i läkeprocessen. Deltagarna hade fått verktyg och strategier för att bättre hantera sin vardag men behöver fortsatt medvetet träna dessa för att bli automatiserade beteende. Naturen är en restorativ miljö och kan ge stöd i återhämtningen för denna patientgrupp.