Förhöjda nivåer av hjärnskademarkörer vid UMS
Den stressrelaterade ohälsan är ett växande problem i Sverige och patienter med utmattningssyndrom (UMS) kan ha långvariga problem med trötthet, stresskänslighet och kognitiva svårigheter. Resultatet av studien visar förhöjda nivåer av två hjärnskademarkörer hos patienter med nydiagnostiserat UMS jämfört med friska personer.
Detta är en sammanfattning av en artikel som har publicerats i tidskriften Psychoneuroendocrinology (2022).
Titel
Biomarkers of brain injury in patients with stress-related exhaustion: A longitudinal study.
Författare
Caroline Hansson, Henrik Zetterberg, Anniina Snellman, Kaj Blennow samt Ingibjörg H. Jonsdottir.
Bakgrund
Den stressrelaterade ohälsan ökar i Sverige och står för en stor del av långtidssjukskrivningarna, och däribland är utmattningssyndrom den vanligaste diagnosen. Patienter med utmattningssyndrom kan ha långvariga problem med ihållande symptom så som trötthet, stresskänslighet och kognitiva svårigheter. Det väcker frågan om ovannämnda symptom kan bero på att celler i hjärnan har blivit skadade och, i så fall, om skadan är permanent eller inte.
Syfte
Syftet med studien var att undersöka om plasmanivåerna av hjärnskademarkörerna neurofilament light (NfL), gliafibrillärt surt protein (GFAP) och fosforylerat tau (p-tau181), skiljer sig mellan individer med utmattningssyndrom och friska individer, samt om eventuella skillnader är bestående eller normaliseras med tiden.
Metod
I studien deltog 150 patienter med utmattningssyndrom och 100 friska kontrollpersoner. För att undersöka om celler i hjärnan hade blivit skadade mättes plasmanivåerna av tre hjärnskademarkörer: NfL, en markör för nervcellsskada, GFAP, en markör för astrocytaktivering, och p-tau181, en markör för Alzheimers sjukdom.
Plasmanivåerna av dessa markörer mättes vid två tillfällen, först vid nydiagnostiserat utmattningssyndrom och sedan vid en uppföljning 7–12 år senare.
Resultat
Resultatet av studien visar att det var högre plasmanivåer av NfL och GFAP hos patienter med nydiagnostiserat utmattningssyndrom jämfört med friska kontrollpersoner. Det var inte någon skillnad mellan grupperna i nivåerna av p-tau181.
Vid uppföljningen, 7–12 år senare, var det inte längre någon skillnad i plasmanivåerna av någon av hjärnskademarkörerna mellan patienter och friska kontrollpersoner.
Slutsatser
Resultatet visar att plasmanivåerna av hjärnskademarkörerna NfL och GFAP var förhöjda hos patienter med utmattningssyndrom under de första månaderna efter diagnos men hade normaliserats vid långtidsuppföljningen.
Trots att studien visar att patienter med utmattningssyndrom på gruppnivå har högre nivåer av dessa hjärnskademarkörer än friska kontroller var det bara 21% av patienterna som hade NfL-nivåer över gränsen för vad som anses vara normalt. Studiens resultat ska därför inte tolkas som att alla patienter med utmattningssyndrom har en hjärnskada.
För att bekräfta ovanstående fynd behövs fler studier som inkluderar större antal patienter.