Genusperspektiv på arbetsåtergång vid psykisk ohälsa

Rapporten har haft två datakällor. Dels har man tittat på en enkätstudie som utvärderat företagshälsovårdsinsatser (FHV) för anställda med stressproblematik eller arbetsrelaterad psykisk ohälsa och fokuserat på genusrelaterade aspekter. Utifrån denna studie fann man ingen statistisk säkerställd skillnad mellan individer som rapporterade hög respektive låg obalans i hem- och arbetsrelaterade krav vid studiestart och psykisk ohälsa ett år senare. Kvinnor och män uppgav även en liknande utveckling av antal eller typ av erhållna rehabiliteringsinsatser. Man påpekar i rapporten en viss osäkerhet när det gäller dessa data då studiegruppen var liten samt vikten av att komplettera informationen med de kvalitativa intervjuer som följer här nedan.

Man har även intervjuat anställda som under de senaste två åren varit sjukskrivna för psykisk ohälsa och som sökt hjälp av FHV. Resultat och implikationer nedan bygger på intervjustudien. Intervjuerna genomfördes i huvudsak bland kvinnor i vårdyrken och män inom IT och ingenjörsbranscher.

Arbetsrelaterade krav och resurser

Kvinnorna beskrev oftare att problemet till sjukskrivningen låg hos dem själva, medan män oftare höll chefer och ledning som ytterst ansvariga för en ohållbar arbetsmiljö. Samtidigt berättade män att deras förslag på hur man kunde lösa en del av problemen strukturellt på arbetsplatsen oftast inte genomfördes, vilket ledde till känslor av resignation och frustration. Kvinnorna använde mera tid för att diskutera krav relaterade till hemmet, medan män oftare diskuterade hur strukturella arbetsmiljöproblem påverkade deras arbetsåtergång. 

Att bemöta svåra känslor och ha en övermäktig ansvarskänsla på jobbet, var en aspekt som många kvinnor tog upp. Det var en utmaning att känna empati och engagemang utan att känna sig emotionellt för belastad. De tvivlade på sin förmåga att klara höga känslomässiga krav på sikt. 

Ovisshet om vad som var en tillräcklig arbetsinsats i kombination med höga krav på sig själv, ledde till ett gränslöst arbete som sträckte sig utöver deltagarnas kapacitet. Många män beskrev också hur oskrivna normer om att arbeta hårt bidrog till att skapa gränslösa krav.

Chefer som uttryckte förtroende för de anställdas förmågor och hindrade dem från att arbeta för mycket, beskrevs som en betydande resurs. Däremot kände anställda en oro över hållbarheten i sin arbetsåtergång om de möttes av chefer som exempelvis ansåg att de anställda hade sig själva att skylla för sin situation för att de arbetat för hårt, eller som uppvisade en bristande förståelse för deras ändrade arbetsförmåga.

Hemrelaterade krav och resurser

Flera av kvinnorna berättade om svårigheter i att hantera hur det blev hemma under sjukskrivningen, då deras partners såg det som att de fått extra tid att utföra hemrelaterade uppgifter. Kvinnorna upplevde sig som projektledare för hemmet och hade svårt att hitta möjligheter för återhämtning och vila. Några hade haft sina partners med på psykologbesök för att få hjälp med att hitta sätt att minska kraven hemma. Dessa träffar var en vändpunkt i rehabiliteringen för dem.

Männen berättade om färre hinder för att sänka kraven hemma och beskrev färre skuldkänslor i förhållande till hem- och hushållskrav än kvinnorna. Däremot fanns undantag, exempelvis bland yngre män som ville vara närvarande i sina familjeliv. Männen skildrade ett större praktiskt och känslomässigt stöd från sina partners under arbetsåtergången än kvinnorna.

En stor del av kvinnorna kände sig ansvariga för relationerna omkring dem, vilket de upplevde som ett hinder för sin arbetsåtergång. De tog hand om stressade familjemedlemmar, gav emotionellt stöd och tog ansvar för partners relationer till släkt och vänner. Många arbetade inom vårdyrken där de
kände ett ansvar över sina klienters välmående och kunde känna sig skyldiga om de inte orkade arbeta heltid, samtidigt som de såg hur stressade kollegorna var.

Män, och i synnerhet yngre män, män födda utomlands, män vars partners var födda utomlands eller vars partners plötsligt blev sjuka, kunde också diskutera upplevt ansvar för andras välmående och de hinder som det innebar för deras arbetsåtergång. Däremot var det vanligt bland männen att uppleva ett stöd från sina partners när det kom till att sköta sociala relationer under arbetsåtergången, vilket de beskrev som en resurs.

Männen upplevde sig ofta som ekonomiskt ansvariga för sin familj, vilket skapade känslor av skuld och skam när ekonomin försvagades.

Implikationer

Baserat på intervjuer bland anställda med stressproblematik eller psykisk ohälsa som får insatser via FHV indikerar resultaten att:

• Kvinnor kan behöva stöttning med att kartlägga hur strukturella arbetsmiljöproblem påverkar psykisk ohälsa och med att hitta lösningar på dessa problem, för att lätta på egna skuldkänslor för den psykiska ohälsan. Män kan behöva stöttning med att hitta lösningar på strukturella arbetsmiljöproblem för att motverka känslor av resignation.
• Anställda inom vårdyrken, vilket till största del utgörs av kvinnor, kan behöva särskild stöttning med att hantera de emotionella krav som arbetet ställer.
• Arbetsgivare och första linjens chefer behöver ökad kunskap om psykisk ohälsa på arbetsplatsen och konkreta strategier för att hantera det, inklusive arbetsanpassning.
• Hemrelaterade krav (t.ex. att få hjälp med att känna sig mindre ansvarig för relationer och andras välmående, samtalsstöd, ökat stöd från partner, strategier för att hitta stunder av vila bland hemrelaterade krav) bör beaktas för att förebygga sjukfrånvaro och underlätta arbetsåtergång bland anställda. Detta kan vara av särskild vikt bland kvinnor, men också till nytta bland män.
• Personal på FHV bör kartlägga resurser och ge stöd för förändring både på jobbet och i hemmet för att möjliggöra en lyckad arbetsåtergång. Vidare kan anställda med ett svagt socialt nätverk behöva särskild uppmärksamhet då bristen på nätverk kan leda till ökade krav.
• Handläggare på Försäkringskassan kan behöva stöttning, utbildning och resurser för att få bästa förutsättningar att både utföra regelverk och möta de behov som personer med psykisk ohälsa kan ha i kontakten med dem.

Genusperpektiv på arbetsåtergång vid insatser utförda vid FHV, Socialförsäkringsrapport 2020:7