Via Querinissima – en kulturrutt som förenar Europa
Från ett dramatiskt skeppsbrott i Nordatlanten till en fyra veckor lång vistelse i Lödöse. Det europeiska samarbetet runt kulturrutten Via Querinissima följer venetianaren Pietro Querinis spår i 1400-talets Europa. Samarbetet bildar en röd tråd genom tid och rum som binder samman historia, kulturarv och hållbar turism.
Kulturrutter, Cultural Routes, är ett program från Europarådet, lanserat 1987 när Santiago de Compostela blev första certifierade led. I dag finns drygt 40 certifierade rutter i Europa, varav sju passerar genom Sverige. Certifieringen förnyas vart tredje år och är en kvalitetsstämpel. Rutterna binds samman av historia, geografi eller tema. Syftet är att lyfta det gemensamma kulturarvet, stärka det lokala kulturlivet, främja interkulturell dialog och hållbar kulturturism.
I maj 2026 certifierades Via Querinissima av Europarådet som europeisk kulturrutt.
Via Querinissima är inte någon vandringsled i klassisk bemärkelse – det är de medverkande regionerna som alla ligger utmed den väg Pietro Querini vandrade – som tillsammans utgör rutten.
Via Querinissima – från myt till historia
Utgångspunkten för kulturrutten är handelsmannen Pietro Querinis dramatiska resa år 1431. Efter ett skeppsbrott i Atlanten, utanför den nordnorska kusten, återvände han efter lång tid till Venedig – en färd som bland annat förde honom genom dagens Västra Götaland. Enligt hans resedagböcker passerade han Lödöse, dåtidens port mot kontinenten och platsen för det tidiga Göteborg. Querinis livsöde lyfts fram på Lödöse museums programverksamhet.
I Västra Götaland finns 100 mil pilgrimsleder. Med Lödöse, Skara och Varnhem som centrala besöksmål kan Via Querissima bli ett värdefullt tillskott och kopplas till den certifierade rutten i Sankt Olavs spår.
Pietro Querini – en kulturell bro mellan nord och syd
År 1431 lämnar den venetianske handels- och adelsmannen Pietro Querini Kreta tillsammans med 68 besättningsmän. De är på väg till Flandern, en av Europas mest betydelsefulla hamnstäder. Ombord har de en dyrbar last: Malvasia, ett exklusivt, sötstarkt vin.
Redan efter ett par veckor hamnar de i en förfärlig storm som slår till med full kraft. Master knäcks, segel rivs sönder. Segelförmågan försvinner. Efter att ha drivit runt på havet i flera veckor hamnar männen på den öde ön Sandøya i Nordatlanten. Då har merparten av besättningsmännen dött av svält och kyla. När de tror att allt hopp är ute, räddas Querini och tio andra överlevande av en fiskare och hans son från den nordnorska ön Røst.
Det är vinter och resurserna knappa. Trots det tas de emot med stor gästfrihet i den lilla avlägsna fiskarbyn. Här får männen återhämta sig och återfå hälsan. Mötet mellan venetiansk renässanskultur och nordnorsk kusttradition är ett tidigt och ovanligt exempel på interkulturellt utbyte i Europas periferi. Tre månader senare vänder Querini och besättningen hemåt igen. I packningen tillbaka till Italien finns fiskarfolkets stockfisk med – vilket blir starten för dess spridning i den venetianska och numera sydeuropeiska matkulturen.
Querinis resa söderut går via Trondheim, Vadstena och den svenska hamnstaden Lödöse, som då är en livlig och brokig hamnstad med dominikankloster, kunglig borg och ett pulserande handelsliv. Här finns härbärgen för tillresta och goda möjligheter att resa vidare ut i Europa. Tre av besättningen ordnar transport söderut via Rostock, medan Querini och de övriga sju väljer att ta vägen mot London.
Via Querinissima följer Pietro Querinis historiska rutt. Vägen binder samman geografiska områden och identiteter, från Medelhavet till Nordatlanten, där arvet efter Querini lever kvar än i dag – inte minst genom mattraditioner och kulturutbyten.