Rättvisa möbler

Funktionalismen

Arbetet med möblerna från rådhuset var ett ovanligt uppdrag för SVK på det viset att föremålen ”bara” hade 80 år på nacken. Likväl fanns frågeställningarna som konservatorn vanligen ställs inför där: Vilka var Asplunds krav på ytor och färgnyanser? Vad lämnar en rättssal för relevanta spår på föremål genom år av användande? Vilka av dessa spår kan följa med in i en nyrestaurerad lokal utan att besökare får en upplevelse av sjabbighet?

Gunnar Asplunds design är sparsmakad och stilsäker. Träslagen är noggrant utvalda för att tjäna sitt syfte. Rödbok har använts för att tacksamt kunna basas (böjas). Ask för att tillföra bordsskivor en hård och ljus yta och Hickory för att ge till exempel domarstolar kraft som inhyser respekt. Omålat trä låg i tiden, Axel Larssons inredning till konserthuset i Göteborg, Bruno Mathssons fåtöljer i böjträ på hans debututställning på Röhsska museet samma år. Så här skulle en modern offentlig lokal se ut i den gryende funktionalismen.

80 års slitage

Drygt hundra stolar, ett tjugotal bord och några enstaka förvaringsmöbler togs under hösten 2013 om hand av SVK för att i mars 2014 kunna komma tillbaka till det nyrestaurerade rådhuset som då också skulle få ny funktion i form av kommunstyrelsens verksamheter.

Möblernas skick innan restaureringen påbörjats var blandad. Många stolar och bord hade klarat sig bra genom åren medan några uppsättningar av stolar slitits hårt och i tillägg till det sedan varit undanställda i olämpliga miljöer. I något fall hade försök till restaureringar gjorts som inte blivit särskilt lyckade och lämnat ytorna kraftigt fläckade. De elegant utförda mässingsdetaljerna hade oxiderat ojämnt på grund av att skyddslackeringen fläckvis lossnat och blottat metallen. Skinnklädslar på stolar hade brutits ner, blivit både fläckiga och fragmentariskt smulande. Sedan fanns förstås de mänskliga spåren i form av klotter, tuggummi, märken av skosulor och vatten från städning som uppstår i alla offentliga miljöer.

Arbetsprocesser

Det är en utmaning att hitta en balans mellan bevarandet av ursprungliga ytor och raderandet av slitage. Alla träytor var lackerade med cellulosalack, den dominerande ytbehandlingen på 1930-talet. Asplund ville att många av ytorna skulle vara aningen matta, vilket på den tiden krävde en efterbearbetning av lacken. Vid SVK:s restaurering försökte vi finna den balansen och känslan vid de bättringar och ersättningar av lack som var tvungna att göras i det här ärendet.

Mycket av det praktiska arbetet med restaureringen krävde närapå industriella processer där konservatorerna jobbade flera personer som utförde bara ett moment stationsmässigt: Stabilisering, fanerbättring, rengöring, ytbehandling. Ett sätt att arbeta som är ovant för en konservator men intressant ur många perspektiv, inte minst planeringsmässigt. Plötsligt dyker det nämligen alltid upp en ny typ av skada eller problem under processen som inte kan hanteras genom standardiserad lösning. Då kom våra individuella erfarenheter och kunskaper väl till pass.

Referensprojekt 2013

Morgan Denlert
Trä- och möbelkonservator